måndag 12 augusti 2013

Surt sa räven om rabarberna

Ni vet hur det blir ibland; man tänker att man ska läsa en särskild bok och ändå vill det inte bli av för andra böcker hittar gång efter gång före i läskön. Men jag ramlade ner i en monstruös lässvacka och det visade sig att det jag behövde för att ta mig upp var en handfull kolonipensionärer i Simrishamn. Något förvånande kanske, med tanke på att jag brukar fastna för ungdomsfantasy, men jag tänker inte klaga.

Karin Brunk Holmqvists böcker har länge lockat mig att pilla på deras fulsnygga omslag (HäYa Kabusa!), men mysputtriga böcker som utspelar sig här och nu är verkligen inte min grej och jag köpte dem därför inte. Sedan fick jag den här och när jag väl satte mig och började läsa så bara trillade den på. Och jag trillade efter. Den är så lätt skriven (jag vill säga fluffigt) att sidorna fladdrar förbi. Trots att det inte händer något anmärkningsvärt och att det egentligen bara handlar om människor som gör bort sig lite, så vill jag veta hur det ska gå. Tempot är lågt och lite sådär finurligt, precis som många äldre jag känner. Störigt är det däremot när karaktärerna håller saker hemliga inte bara för varandra utan också för mig som läser, sånt gillar inte potaten. Men vi bortser från det och fokuserar istället på det positiva: den här boken hjälpte mig att få fart på läsningen igen och för det ska den ha en kram!

 

inbunden: adlibris bokus cdon | pocket: adlibris bokus cdon
goodreads


Här har ni några andra av hennes fulsnygga omslag, men de klår inte mördarsniglarna. Det verkar i och för sig  bara öl göra. Och träskor och sekatörer – klipp, klipp; klafs, klafs!

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...